Jag var på min mans yin yoga imorses.
I en av positionerna tänkte jag ”näej nu går jag hem”, ungefär som jag har sagt till Sam när det var som mest smärtsamt under förlossningarna för våra flickor – ”Näej, nu vill jag inte mer, nu vill jag åka hem”. Går ju inte riktigt när man håller på att föda fram ett barn…. Men att ha så ont, men att veta att något underbart väntar på andra sidan, att då tänka på belöningen gör det lättare när man andas igenom det onda. När jag låg där i duvans postion och mest ville hem, kom det starkt till mig, det som är knutet till påsken. Att något ibland behöver dö för att något annat ska kunna uppstå, eller återuppstå.
Något som återuppstod för mig i söndagskväll var min kärlek till raw food. Den har aldrig varit död eller borta men den återuppstod i ett annat ljus.
Efter en tids ”buts and whats”, eller herr Tvivel som jag kallar det ( läs mer på tidigare inlägg ”100 % i 100 dagar”) satte jag mig ned i soffan sent en kväll med en påse chips. Under tiden jag kom längre och längre ned i chipspåsen undrade jag över symboliken för chipspåsen. Det som kom upp var att jag behövde en stund för mig själv, jag ville vara en rebell mot mig själv = göra något som var ”förbjudet” och att jag under så många år förknippat chips som något gott.
Jag insåg i botten av chipspåsen att jag inte behövde chipsen för att känna njutning, en stunds ”självhet” och att det inte finns något förbjudet, utan ett medvetet val som jag väljer själv, vad jag vill äta och inte.
Så inom mig, den kvällen med chipspåsen, dog någonting, vad som väcktes åter var en längtan till den ”fulla” raw känslan. Så jag tackar innerligt vad chipspåsen lärde mig och Sams yin yoga som lät orden komma fram i denna stund och som lär mig att andas när jag möter motstånd.
Thankful
Erica
Ett lästips om just friheten i botten på chipspåsen har Liv Larsson skrivit om – läs mer här om hennes bok.
Och en del av er som läser detta kanske tänker, men jösses, det var ju bara en chipspåse… Varför detta vridande och vändande? Men i den kvällsstunden var det så mycket mer än bara en chipspåse. En annan kväll kanske det bara är en påse med friterad potatis. Den enda som vet säkert, är en själv.
Söta Erica, det är så underbart att höra att du ibland tillåter dej att falla ner i vårt vanliga sociala samhälle dock har du all kunskap att ta dej tillbaka till det du mår bra av. Jag tror att det är så livet är, lite berg o dalbanan och då är en påse chips en del att tillåta sej.
Du är en underbar person och du har givit mitt liv en annan syn på helheten JAG. Jag var på raw-yoga på Borntorpet i aug förra året och det var en vändning för mej. Att lära sig tillåta och komma ihåg vem man är
så en jättekram till dej från Häxan Birgitta
<3
Kram Erica
Hurrraaaaa för chipspåsar!
Kram
Dorothea
Ja ibland är chipspåsar bra:)
Kram Erica